signo

Varje timma, var minut, all tid känns så tung och svår. Inget känns roligt eller meningsfullt längre. Många kanske tycker att det "bara var en hund" men den hunden var någåt alldeles speciellt. Det går inte att beskriva hur hans lilla nos rörde sig i hopp om att finna något  intressant, hans ögon som tittande bedjande, han som fanns där för att trösta eller ge glädje. Då han var rädd kröp han upp, nära för att söka skydd, tittade bedjande för att han viste att han kunde lita på oss.
Så var det också dagen då det hände. Han skrek, snodde runt och sökte min hjälp. Då jag kom till honom tryckte han sig mot mig, med skräckfyllda ögon och vidöppen mun. Tryggheten fanns ändå hos honom, matte du kommer väl att hjälpa mig den här gången också.
Vad kunde jag göra?? Jag fick bara förlita mig på veterinärens kunskap, hårda ord men, kanske realistiska. Skulle min hund få genomgå mängder operationer, 8 veckor i gipsvagga och ingen kunde ändå säga att han skulle bli bra. Det kunde lika gärna visa sig att, trots operationer och lång reahbilitering skulle han aldrig mer kunna  bli vår lilla goa Gozzie. FYYY vilket svårt beslut det var att ta, vem gav MIG rätten?????

                                                                Lilla Nozzie....förlåt mig!!

                
                                                                               SOV SÅ GOTT

                                     Tack för alla tröstande och värmande ord till mig och min familj!